Det kom ett mail från Emma Olsson på Möllegårdens skola:
Hej på er! Här kan ni läsa om mitt bidrag till politikerna om Skriv och läs och datorer i klassrummet, nr 121, vol2 i boken "Berätta om skolan":
"Jag står mitt i klassrummet och lyssnar på knattrandet från tangenterna. Det är inte ett bakgrundsljud av passiv skärmtid , det är ljudet av TÄNKANDE. Här sitter elever som ser sig själva som författare redan från skolstart. Och det förändrar allt. Med appar som Skriv och Läs har den tidiga digitala skrivningen blivit mer än ett arbetssätt; den har blivit en norm i klassrummet. En positiv norm. Här är det självklart att alla har något att säga, att texter är på riktigt och att mottagaren inte bara är läraren, utan världen utanför. När elever tidigt får äga sina ord, bygga berättelser och dela dem, skapas ett engagerat klassrum där motivationen kommer inifrån. Det är ingen lek, det är lärande med mening.
Ett av de där ögonblicken som stannar kvar hos mig utspelar sig en helt vanlig förmiddag. En elev i början av årskurs 2 har ivrigt tjatat hela morgonen: ”Kan vi läsa min text sen? Jag vill visa!” I vårt klassrum är feedback alltid frivilligt. Ibland vill man bara få sin text uppläst, höra sina ord i rummet. Men oftast, nästan alltid, vill någon också veta: Hur kan jag göra den ännu bättre?
Texten handlar om Forntiden. Om verktyg. Många meningar. Väldigt många. De börjar likadant: ”Man använde…” gång på gång. När vi läser högt händer något fint. Klasskamraterna reagerar inte med suckar, utan med beundran. ”Oj vad du har skrivit mycket!” ”Du orkade verkligen!” Eleven får beröm för sin uthållighet, för sitt arbete, för att ha hållit i. Det är en norm vi byggt tillsammans, att ansträngning är något vi lyfter.
Så räcks en hand upp. Försiktigt, respektfullt:
– Det kanske blir lite tjatigt när det börjar på samma ord hela tiden? Här kliver jag in som pedagog och leder samtalet vidare.
– Hur hade man kunnat göra istället, tror ni?
Då händer det. Samma elev som räckte upp handen säger:
– Jag har läst mycket LasseMaja. Där använder de den smälta punkten… Och så pausar hon, letar efter ordet.
– Alltså, när de rabblar upp saker.
Flera elever nickar. Någon fyller i. Tillsammans går vi in i texten, ändrar meningarna, varierar språket och sätter kommatecken där det behövs. Plötsligt är kommatecknet inte en abstrakt regel i en bok. Det är ett verktyg med en tydlig funktion. Alla förstod just då varför och hur ett kommatecken används. När man kan sätta ord på saker tillsammans, innan eleverna riktigt är där på egen hand, får allt en större mening. Det här är lärande. Det är magi för mig som lärare i ett klassrum.
När vi skriver på datorer kommer vi så mycket djupare ner i formen, i hur man skriver. När vi läser upp handskrivna texter fastnar ögat ofta vid hur det ser ut, och innehållet får stå tillbaka. Det blir inte lika lustfyllt att visa upp sin text och gå på djupet i att förbättra innehållet när man samtidigt kämpar med bokstavsformning och mellanrum. Men självklart ska vi skriva för hand också. Det ena utesluter inte det andra. Det bästa är att man kan göra båda. Och det är här mina penseldrag som pedagog blir viktiga, i valen, i balansen, i att skapa ett klassrum där skrivande får vara meningsfullt, levande och fullt av gemensamma upptäckter.
Men vi kan inte bortse från det faktum att teknologi har förändrat sättet vi lär och arbetar på. Datorn, långt ifrån att bara vara en skärm, är ett kraftfullt pedagogiskt verktyg. Det är hög tid att släppa det ensidiga synsättet att skolan antingen bör vara ”skärmfri” eller ”skärmintensiv”. Det är hur vi använder verktygen som vi ska fokusera på.
Min pedagogiska kreativa frihet och möjligheten att anpassa undervisningen efter elevernas behov är avgörande. Att undervisa är inte en svart-vit fråga; det är en konstform där varje penseldrag är unikt och värdefullt. Digitala verktyg ger mig fler färger på paletten, fler sätt att inkludera, utmana och lyfta varje elev. När elever får skapa riktiga böcker, ha boksläpp och möta stolthet i sina egna prestationer, bygger vi inte bara läs- och skrivförmåga, vi bygger identitet. Normen blir att jag kan, mina ord räknas. Det är kanske det viktigaste vi kan ge dem.
Så låt oss omfamna mångfalden i undervisningen och ge oss lärare verktygen vi behöver för att skapa en engagerande och anpassad lärandemiljö. Det är dags att gå bortom den svart-vita debatten och erkänna att framtiden för utbildning är mångfaldig, dynamisk och färgstark. Och ibland låter den som ett ivrigt tangentknatter från ett klassrum fullt av unga författare. "
Om texten
Texten, Nr.121, vol2 är tidigare publicerad i boken Berätta om skolan. Ett initiativ av Maria Wiman (lärare, föreläsare, författare och skoldebattör) att samla in berättelser från skolans värd inför sitt möte med utbildningsministern som hon köpt på Musikhjälpens auktion i december 2025.