Den tidiga läs- och skrivundervisningen kan inte ensam lösa den läskris som vi står inför. Men det är under den första undervisningen som grunden för en god läsutveckling läggs. Denna grund måste bestå av systematisk och strukturerad undervisning om bokstäver och deras ljud, parallellt med daglig träning i att sätta samman bokstavsljud till ord, med utgångspunkt i de bokstäver som eleven för tillfället behärskar.
Under mina 33 år i skolan har jag sett många optimistiska trender inom den tidiga läs- och skrivundervisningen komma och gå: LTG, helord, ASL, upptäckande skrivande, vägledd läsning, helordsläsning, språklekar och balanserad läsundervisning. Parallellt har tangentbord, skärmar och snabbare bokstavsinlärning lyfts fram som lösningen på problemen.
Det har inte saknats forskning. Det har inte heller saknats forskare med åsikter om hur barn bör lära sig läsa och skriva. Problemet är att rekommendationerna har pekat åt olika håll. Det har gjort det möjligt att undervisa på vitt skilda sätt och samtidigt gett läraren en trygghet i att undervisningen är forskningsbaserad. Men när resultaten inte är tillräckligt bra behöver vi fråga oss om blandningen av olika rekommendationer inom den tidiga läsundervisningen har bidragit till att försvaga grunden för en god läsutveckling.
Phonics måste vara grunden
När barn ska lära sig läsa behöver de få tydlig och explicit undervisning om sambandet mellan bokstäver och bokstavsljud. Därefter behöver de mycket träning på att sätta samman bokstavsljud till ord. Denna träning behöver ske varje dag, både i skolan och hemma. Det är kärnan i phonics.
Systematisk phonics handlar alltså inte enbart om att automatisera kopplingen mellan bokstav och ljud. Det handlar också om att använda bokstavskunskapen för att sätta samman ljud till ord. Om en elev har lärt sig bokstäverna S, I, L och O behöver eleven få läsa ord som innehåller dessa bokstäver och så småningom även meningar med ord som lämpar sig för ljudning.
Eleven får då uppleva:
Jag kan bokstäverna.
Jag kan ljuden.
Jag kan sätta samman dem.
Jag kan läsa ett ord själv.
Läseboken måste också bygga på phonics
Vilka läsuppgifter eleverna får arbeta med har stor betydelse för deras egen lästräning. Här har nybörjarundervisningen, enligt min mening, haft ytterligare en stor utmaning under många år. De vanligaste läseböckerna från förlagen innehåller texter med alfabetets alla bokstäver redan från första sidan. Vissa läseböcker har visserligen en kortare läsuppgift som bygger på de bokstäver eleverna har gått igenom. Men denna läsuppgift består ofta av tre ord och två korta meningar. Det är allt.
När eleven tränar på samma korta läsuppgift under flera dagar är risken stor att eleven lär sig orden och meningarna utantill. Eleven går då miste om den nödvändiga mängdträningen i att sätta samman samma bokstäver och ljud till olika ord.
Under många år har jag mött föräldrar och barn som berättat att läsningen är svår. De har visat mig läsläxor som innehåller alfabetets alla bokstäver. När vi sedan undersöker barnets bokstavskunskaper visar det sig att barnet endast behärskar 10–12 bokstäver. Det gäller inte bara elever i årskurs 1, jag möter dem även betydligt högre upp i årskurserna. Föräldrarna berättar om jobbiga situationer hemma när läsuppgiften är alldeles för svår.
Både skolor och forskare behöver lägga mycket större vikt vid vilka texter eleverna faktiskt har förutsättningar att läsa på egen hand. En elev som bara har lärt sig ett fåtal bokstäver kan inte förväntas träna med texter som innehåller bokstäver och ljudkombinationer som eleven ännu inte behärskar.
Vad händer då? Barnet börjar gissa. Utifrån bilderna. Utifrån den första bokstaven. Utifrån vad som skulle kunna passa in i meningen. Utifrån vad eleven tror står i texten.
Problemet är att eleven då tränar på något annat än att sätta samman bokstavsljud. Eleven går samtidigt miste om den helt avgörande mängdträningen i att sammanljuda bokstavsljud till ord. Vi bör därför se till att nybörjarläsaren får träna med många olika texter som enbart består av bokstäver som eleven behärskar.
Kritiken mot den här typen av texter är att de skulle vara tråkiga för eleverna. Min erfarenhet är däremot att barn som tvingas träna på alltför svåra texter tappar motivationen och får liten tilltro till sin egen förmåga att lära sig läsa. Att låta eleven träna på att läsa med de bokstäver som eleven behärskar gör inte lästräningen tråkigare. Det gör den mer träffsäker.
England valde phonics
England är ett intressant exempel. År 2014 infördes phonics i den nationella läroplanen och utvecklingen är tydlig. Enligt officiell statistik från det brittiska utbildningsdepartementet (Department for Education) nådde endast 58 procent av eleverna den förväntade nivån på det nationella provet Phonics Screening Check när det introducerades år 2012. Åren 2018 och 2019 hade siffran stigit till en topp på 82 procent. Den senaste nationella statistiken visar att nivån i dag har stabiliserats; år 2025 nådde 80 procent av eleverna målet.
I den internationella lässtudien PIRLS (som mäter läsförmågan hos 10-åringar) har England klättrat kraftigt och placerat sig i absolut europatopp, vilket av forskare och politiker ofta tillskrivs just denna fokuserade Phonics-satsning som startade 2012.
Sverige väljer phonics
Även Sverige rör sig mot en tydligare inriktning för den tidiga läsundervisningen. De nya svenska läroplanerna införs 2028. Samtidigt lägger Skolverkets nyare stödmaterial tydlig vikt vid strukturerad ljudningsmetod, systematiskt arbete med kopplingen mellan bokstav och ljud samt träning i att sätta samman bokstavsljud till ord – alltså phonics.
I februari 2026 tillsatte den norska regeringen en läskommission som ska ge tydliga rekommendationer om hur förskolor och skolor bör arbeta med läsning. Jag ser med spänning fram emot kommissionens rekommendationer för den tidiga läsundervisningen i Norge.
Denna text är en bearbetad översättning av Regine Nagelhus artikel "Begynneropplæring i lesing trenger en tydeligere retning", ursprungligen publicerad 2026-09-09. Publiceras med tillstånd av författaren.